Blää!!
Har en liten tjej som inte riktigt är som hon brukar vara härhemma. Äter inte så bra och har svårt att komma till ro och somna, blir gärna övertrött och gnällig en lång stund först. Dessutom har hon vaknat ledsen flera gånger och har svårt att somna om vilket inte hör till vanligheterna. Kan ju vara en tand som spökar men är lite orolig och rädd att det är min oro och nedstämdhet hon känner av.
Mådde inte så bra sist jag var uppe och jobbade, var ledsen ofta och nära till tårarna flera gånger. Hade ingen ordentlig matlust utan mest sugen på sötsaker och smååt en massa onyttigt. Hade dessutom svårt att sova vilket verkligen inte är bra med våra arbetstider för det gör en verkligen helt slut i huvudet.
Så nu när jag ska upp igen är jag rädd att det ska bi likadant och jag har ingen lust att må så dåligt, vilket gör att jag mår dåligt nu istället. Mycket dumt egentligen men så är det i alla fall.
Har svårt att glädjas och njuta av de bra stunderna vi har nu, svårt att ta mig för saker blir mest bara sittandes med mobilen eller datorn eller framför tvn. Känner mig ledsen och har magknip för att åka från familjen igen. Har dessutom väldigt dåligt samvete för att jag känner mig arg på maken för att han vill vara hemma nu när jag borde vara det. Har alltid tyckt att det är jättebra att han vill vara ledig med vår tjej och jag vet att han klarar det och är en underbar pappa, men jag är inte redo att vara borta ännu. Ville fortsätta amma på lilltjejens villkor och vara hemma mera. Helt irrationella tankar men det snurrar i mitt huvud nu. Funderar på att gå och prata med någon för att få lite hjälp även om det inte är så mycket kvar att jobba. Kan inte ha det såhär längre, går ut över hela familjen.
Är skönt att få skriva av sig ibland och nu behövde jag det verkligen.
Dagen har faktiskt bjudit på några mysiga stunder, vi var och badade hela familjen då vi missar babysimmet på lördag och ville inte att tjejen skulle tappa det. De har babybad i varm bassäng för alla två dagar i veckan här vissa tider. Var så härligt att se henne plaska och skratta och denna gången gick det bra att flyta på rygg med. Och nyss när tjejen inte ville sova tog vi en promenad med vagnen i den ljumma kvällen
Blir ledsen när jag läser ditt inlägg, inte ska du behöva må dåligt! Jag kan inte säga att jag förstår eftersom jag varit hemma med Adam ända sedan han föddes (för 15 månader sedan!) men ändå så förstår jag lite på något sätt. Trivdes inte alls till sjöss innan jag gick iland och blev gravid. Bara tanken på att kliva över rampen gör mig lite lätt illamående.
Om du gillar er BVC-sköterska så prata med henne, se om hon kan hjälpa. Här i Kalmar är de väldigt måna om oss föräldrar också i alla fall. Jag tror det är viktigt att få prata ut om det annars blir det lätt en väldigt ond cirkel där du skuldbelägger dig själv och kanske även maken, att du blir "argare" på honom. Det kanske inte är så lång tid kvar tills du ska vara ledig igen men veckorna till dess ska ju vara drägliga, du ska kunna njuta av tiden hemma och kanske även tycka att jobbet stundtals är roligt ;)
Kram på dig!