En invånare till i byn

I torsdags efter barnmorskan så hade jag lite ont och en del sammandragningar så fick väl en liten känsla i kroppen att det kanske var dags snart. Såg till framåt kvällskvisten att packa klart bb-väskan,som stått halvfärdig ett tag nu och även plocka undan en del hemma. Natten var dock lugn vi fick in Sonja mellan oss på morgonkvisten men jag fick sova gott. Vid sextiden kom dock första värken som jag insåg var första riktiga. Gick upp och tog två alvedon och pussade på maken och sa; -att det händer något men jag sätter mig därnere med en värmekudde så kan ni sova lite till.

 

På väg nerför trappan bara en kort stund senare kom nästa värk och jag försökte klocka på telefonen. Kom ner till soffan och insåg rätt snabbt att värkarna redan var regelbundna med cirka fem minuters mellanrum och höll i sig uppåt en minut. Så ropade upp till maken att de fick vakna nu. Han ringer sin mamma vi får på Sonja kläder och i henne välling och snabbt iväg till dagis. Som tur var så kunde vi frångå hennes schema utan problem, de hade dessutom få barn nu när det är höstlov. När han är tillbaka sitter jag och seriöst funderar på om det är läge att ringa ambulansen då värkarna kom så tätt och gjorde så ont att jag blev rädd. Hade redan ringt och sagt att jag vill komma in. Men maken lugnade mig och sa att så fort går det inte så vi fick på kläder och ut i bilen och iväg. I baksätet så sitter jag och hinner inte slappna av mellan värkarna alls till slut. Och plötsligt känner jag hur det trycker på och i hela kroppen och jag känner jag att nu är det dags att krysta. Skriker till maken att nu kommer en bebis, jag måste krysta. Som tur är tror han mig nog inte eller skjuter det från sig så att han klarar av att köra. Men efter ett tag får jag honom att ringa in igen och säga att det är på gång och barnmorskan säger sen att hon hörde att jag krystade då för jag skrek i bakgrunden och undrade om vi skulle hinna men hon sa inget då till maken. 

 

Krystningsvärkarna var åtminstone inte lika intensiva och smärtsamma som de andra så jag hann andas emellan och när de kom tog jag tag i handtaget ovanför bildörren och bara skrek rätt ut och försökte att inte ta i för mycket då jag insåg att vi inte hade så långt kvar och ville inte föda i bilen. Så var vi äntligen framme, sladdandes in på parkeringen och maken försöker få ut mig ur bilen och jag känner då att jag i princip har ett huvud mellan benen. Men han lyfter nästan ut mig och vi kommer in till entrén och hinner trycka på ringklockan och då kommer hon vår lilla prinsessa. Tyngdkraften hjälpte till det sista och hon landar i mina byxor. Som tur är kommer det ett skrik direkt och då inser maken att det är på riktigt och att det är vårt barn så han snabbt ner med mina byxor och tar henne och skriker efter folk som kommer springande med bår och grejer. Jag är i chocktillstånd men ändå medveten om att det är bra för att hon skriker. 

Inne på salen kollar de henne och navlar av lindar in henne i en filt. I tumultet hade jag ändå närvaro att lägga henne på bröstet så fort jag kom upp på båren. Moderkakan kom så fint också och inte sprack jag något heller.

Tog en bra stund innan chocken la sig och jag skakade länge i hela kroppen och var hög på både endorfin och adrenalin. Men mest av allt så kände jag mig så stark och stolt över att min kropp klarat av detta.